Inför veckans uppgift har jag läst Flickan och skulden av Karin Wennstam. En bok om samhällets syn på våldtäkt. I boken beskrivs flera våldtäktsmål där förövarna fått gå fria. Varför? Jo, för att ord har stått mot ord. Offret mot gärningsmannen. Eller i flera fall, gärningsmännen. Och vem ska man tro på? Flickan som vid tillfället bar kort kjol och var kraftigt berusad eller killarna som dyrt och heligt hävdar att flickan var med på det och att hon gillade "hårda tag"?
Wennstam inleder boken med att berätta om en varm och fin julinatt år 2000. Natten då Jonna blev våldtagen av sin ex-pojkvän och hans kompis. Stycket skulle kunna vara vilken skräckroman som helst. Miljöbeskrivningarna är mycket detaljerade läsaren får ta del av Jonnas känslor och tankar när hon vaknar morgonen därpå. Den här berättartekniken använder sig Wennstam av varje gång ett nytt våldtäktsfall tas upp i boken. Dessa skönlitterärt skrivna styckena blandas med ren fakta. Lagtexter och utdrag från bland annat förhör, rättegångar och domslut.
Jag tycker att Flickan och skulden är ett lyckat exempel av New Journalism*. Hade boken endast bestått av uppradad fakta och "vanligt" journalistisk skrivande hade boken på drygt 200 sidor förmodligen känts väldigt platt. Hade den däremot varit skriven som en roman rätt igenom (som t. ex. Gömda av Liza Marklund) skulle jag i stället ifrågasatt bokens trovärdighet och haft svårt att skilja på vad som var fiktion och verklighet.
Att blanda dessa två berättartekniker i en bok (dvs New Journalism) tycker jag är att få det bästa av två världar. Wennstams målande beskrivningar om hur våldtäkterna genomförts gör att jag som läsare lättare kan identifiera mig med offret och ta till mig boken medan faktastyckena hjälper mig att förstå varför domstolarna har dömt som dem har gjort.
Angående frågan om man ska ha samma krav på sanning, källkritik och etik är mitt svar, nja. Alla produktioner, både böcker och film, som baseras "på en verklig historia" tycker jag man ska ta med en nypa salt och ses på med kritiska ögon. Detta tycker jag i och för sig gäller all journalistik (speciellt kvälls- och skvallerpress) och inte bara New Journalism.
Att blanda dessa två berättartekniker i en bok (dvs New Journalism) tycker jag är att få det bästa av två världar. Wennstams målande beskrivningar om hur våldtäkterna genomförts gör att jag som läsare lättare kan identifiera mig med offret och ta till mig boken medan faktastyckena hjälper mig att förstå varför domstolarna har dömt som dem har gjort.
Angående frågan om man ska ha samma krav på sanning, källkritik och etik är mitt svar, nja. Alla produktioner, både böcker och film, som baseras "på en verklig historia" tycker jag man ska ta med en nypa salt och ses på med kritiska ögon. Detta tycker jag i och för sig gäller all journalistik (speciellt kvälls- och skvallerpress) och inte bara New Journalism.
ne.se
